Enligt ett uttalande från EU-kommissionen definierar den första bemyndigandelagen de nödvändiga villkoren för att väte, vätebaserade bränslen eller andra energibärare ska kunna klassificeras som förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung (RFNBO). I propositionen förtydligas principen om väte-”additionalitet” som anges i EU:s direktiv om förnybar energi, vilket innebär att elektrolysceller som producerar vätgas ska kopplas till ny förnybar elproduktion. Denna additionalitetsprincip definieras nu som "projekt för förnybar energi som tas i drift tidigast 36 månader innan anläggningar som producerar väte och dess derivat". Principen syftar till att säkerställa att produktionen av förnybart väte stimulerar till en ökning av mängden förnybar energi tillgänglig för nätet jämfört med vad som redan finns tillgängligt. På så sätt kommer väteproduktionen att stödja avkarbonisering och komplettera elektrifieringsinsatserna, samtidigt som man undviker att sätta press på kraftproduktionen.
EU-kommissionen förväntar sig att efterfrågan på el för väteproduktion kommer att öka till 2030 med storskalig utbyggnad av stora elektrolytiska celler. För att uppnå REPowerEU:s ambition att fram till 2030 producera 10 miljoner ton förnybart bränsle från icke-biologiska källor kommer EU att behöva cirka 500 TWh förnybar el, vilket motsvarar 14 % av EU:s totala energiförbrukning då. Detta mål återspeglas i kommissionens förslag att höja målet för förnybar energi till 45 % till 2030.
Den första bemyndigandelagen anger också de olika sätt på vilka producenter kan visa att förnybar el som används för att producera väte uppfyller additionalitetsregeln. Den introducerar vidare standarder utformade för att säkerställa att förnybart väte endast produceras när och där det finns tillräckligt med förnybar energi (kallad tidsmässig och geografisk relevans). För att ta hänsyn till befintliga investeringsåtaganden och för att sektorn ska kunna anpassa sig till det nya ramverket, kommer reglerna att fasas in gradvis och utformas för att bli strängare med tiden.
Europeiska unionens utkast till auktorisationsproposition förra året krävde en korrelation per timme mellan förnybar elförsörjning och användning, vilket innebär att producenterna varje timme måste bevisa att elen som används i deras celler kom från nya förnybara källor.
Europaparlamentet avvisade den kontroversiella timförbindelsen i september 2022 efter att EU:s handelsorgan för vätgas och vätgasindustrin, ledd av rådet för förnybar väteenergi, sa att den var ogenomförbar och skulle driva upp EU:s kostnader för grönt väte.
Den här gången kompromissar kommissionens tillståndsproposition dessa två positioner: väteproducenter kommer att kunna matcha sin väteproduktion med förnybar energi som de har tecknat sig för på månadsbasis fram till den 1 januari 2030, och därefter accepterar de endast timlänkar. Dessutom fastställer regeln en övergångsfas, vilket gör att projekt för grönt väte som är igång i slutet av 2027 kan undantas från additionalitetsbestämmelsen fram till 2038. Denna övergångsperiod motsvarar den period då cellen expanderar och kommer in på marknaden. Från och med den 1 juli 2027 har dock medlemsländerna möjlighet att införa strängare regler för tidsberoende.
När det gäller geografisk relevans anger lagen att anläggningar för förnybar energi och elektrolysceller som producerar väte placeras i samma anbudsområde, vilket definieras som det största geografiska område (vanligtvis en riksgräns) där marknadsaktörer kan byta energi utan kapacitetstilldelning . Kommissionen sa att detta var för att säkerställa att det inte fanns någon nätstockning mellan cellerna som producerar det förnybara vätgasen och de förnybara kraftenheterna, och att det var lämpligt att kräva att båda enheterna befann sig i samma anbudsområde. Samma regler gäller för grönt väte som importeras till EU och implementeras genom certifieringssystemet.
Posttid: 21 februari 2023